Snön knarrar under mina fötter när jag tar de sista stegen mot broräcket. Ena skosnöret och har gått upp och halsduken hänger runt halsen på ett sådant sätt att det inte skyddar mig alls från de kyliga vindarna. Mina kinder är röda av köld och mina läppar helt uttorkade, men det är ingenting som är värt att bry sig om. Om någon vecka kommer isen helt och hållet täcka sjön, och läger av snö kommer lägga sig ovanpå. Folk kommer ta promenader och åka skridskor, någon kanske till och med kommer åka snöskoter och ingen kommer ana vad som gömmer sig i vattnet några meter under dem. Jag kommer aldrig få reda på om de hittar något heller. Kanske de gör det, kanske snön inte hinner lägga sig innan de första människorna sätter sina första fötter på isen och kanske ser man vad som gömmer sig under. Man det är knappast troligt. Jag valde min dag rätt. Enligt väderleksrapporterna kommer det vara tillräckligt många minus för att sjön ska frysa på och då kommer det säkerligen också ännu mer snö. På våren, när folk börjar åka båt, kanske något avslöjas, men förhoppningsvis gör tiden ett bra jobb och ingenting avslöjas. Det återstår att se för alla utom mig. För jag kommer inte vara en del av den världen längre. Jag kommer vara borta, så långt borta att jag inte ens kommer vara medveten om vilken tur jag har för att jag slipper allt det här. Jag klättrar upp på en bänk och sedan ställer jag mig på broräcket. Lycktstolpen jag håller i är frostig men jag får ett bra fäste ändå. Jag tittar ner i de mörka, halvt frysta vattnet.
Jag kommer ihåg en gång när jag var fyra eller fem. Jag och några barn på förskolan jag gick i satt i dockrummet. Det var ett sådant där typiskt dagisrum, med fönster så man kunde se in och ett lås högt upp i ena hörnet på rummet. Plötsligt gick de andra barnen ut från rummet och lämnade mig där. Dörren stängdes bakom dig och jag gjorde en ansats att gå efter dem, men när jag skulle gå ut höll två av dem för dörren medan den tredje sprang och hämtade en stol. Med stolens hjälp låste de dörren. Sedan stod de alla tre vid fönstret och skrattade åt mig. Förödmjukelsen och ensamheten fick mig att börja gråta och det gjorde deras grymhet ännu roligare. Efter att tag kom en i personalen och öppnade. Men jag glömde det aldrig. Tanken på att några fyraåringar ville göra mig illa psykiskt redan då, och visste på vilket sätt de skulle göra, fick mig aldrig att glömma.
Jag minns inte så jättemycket från lågstadiet. Men det var några i klassen över mig som inte tyckte om mig. Sådant glömmer man inte. Speciellt inte när man tänkt på så mycket på vad man gjort för fel och inte kommer på något. När man är snäll mot alla men ingen försöker tillbaka. När rädslan för att tycka om den töntiga, redan som 8-åring, styr över om vänskapen ska överleva. Sådant får en verkligen att tänka. Vad har jag gjort? Och det är värre att inte komma på något. Det betyder att man inte kan ändra på det. Att det är personer man är som är fel och inte handlingarna. Man är fast i att vara en misslyckad för evigt.
Jag minns att de sa att jag hade fula kläder när jag gick i sexan.. Men jag försökte verkligen att klä mig som dem. Jeans och t-shirt varje dag. Det var nog jag som var ful, när de sa att de inte förstod hur jag kunde ha de där jeansen. Det var nog jag som var äcklig och barnslig när de sa åt mig att min tröja var de hemskaste de sett. Den tanken slog mig först när jag redan fått det bekräftat. Tolv år, då tänkte jag inte så mycket på hur jag såg ut, jag hade ingen ångest över att håret alltid låg fel eller att jag kanske var tjock. Det är oftast sådant som kommer senare, och det gjorde det också.
Fjorton år. Den värsta ålder. Den ålder som ändrade allt, som gjorde dagisincidenten på dagis och de fula kläderna till något som verkade som lite småretande. Något jag längtade tillbaka till så mycket att de gjorde ont. Längtade tillbaka till den tiden då jag inte var mobbad. Då jag faktiskt hade vänner vissa dagar. Det började med att jag hade en ful tröja, men sådant var jag så van vid. Sedan tyckte jag fel på gruppdiskussionerna i historien, var konstig vid lunchen för att jag aldrig åt i matsalen. Men jag vågade aldrig gå dit ensam. När man tror att det inte kan bli värre, och förstår att det går att klara av att hantera situationen man tror att man själv hamnat i sprider en sorts lättnad över en och dagarna känns lite lättare. Men det blir värre desto längre det går och till slut blir det värre trots att inget ovanligt har hänt.
Lyktstolpen jag håller i har gjort min hand alldeles röd av kylan och den är så stel att jag är osäker på om det går att släppa taget. Inte en människa har gått förbi mig trots att klockan inte är särskilt mycket och det får mig att bli lugnare. Jag kan ta tid på mig. Ingen går ut på en hög bro i det här vädret ändå. Jag blickar återigen ner i det mörka vattnet. Det ser inte så hemsk ut. Det är lätt, bara jag släpper taget. I jackfickan vibrerar min mobil. Jag öppnar fickan med min lediga hand och tittar på mobildisplayen där det står ”hem”. Någon undrar var jag är. Jag sa att jag bara skulle ta en liten promenad och har varit borta i flera timmar. Jag trycker på den ”lägg på” och lägger ner mobilen i fickan igen. De kommer nog aldrig ge upp, hoppas på att jag finns någonstans där ute. För deras skull hoppas jag att de inte hittar någonting. Så de får tro att jag har rymt, lever att bra liv någonstans långt borta. En tår rinner ner för min iskalla kind när jag tänker på dem. Min lillebror som började skolan i år och som är så glad över alla nya vänner. Mina föräldrar som kanske sitter framför tv:n och tittar om något spännande har hänt. Jag undrar om jag är med där någon gång.. ”Fjortonårig flicka spårlöst försvunnen”. Jag hoppas inte det. Jag vill försvinna tyst och diskret, för annars lägger folk märke till det på ett annat sätt och det vill jag inte att ska hända. Snön fastar i mitt går, och jag börjar tänka på hemma. Mitt rum med de fina, blommiga tapeterna och mitt skrivbordet som alltid är överfullt. Lampan som jag alltid glömmer att släcka och datorn som alltid ligger i den urtvättade soffan som vi en gång i tiden hade i vardagsrummet.. Jag vill dit nu. Jag vill hoppa upp i soffan och ha datorn i knät, gå in på spotify och göra en ny spellista. Jag vill göra en kopp varm choklad och kolla på några avsnitt av någon fin serie. Jag vill inte vara här. Jag vill inte frysa och jag vill inte var ensam längre. Jag börjar sakta vända mig om för att klättra ner på bänken igen. Lättnaden över att jag tagit rätt beslut sköljer över mig och jag ler genom tårarna. Men den långa halsduken har åkt ner ännu längre och när jag ska dra upp den för att .inte halka tappar jag balansen och ramlar baklänges ner i det mörka vattnet…
