Idag är det torsdag. Jag har bestämt att jag ska försöka städa mitt rum, packa lite och göra historieläxan som skulle varit inlämnad i måndags. Sen ska jag träffa Frida och fairtrade-fika också för det hann vi inte igår.

Varje gång jag ska resa bort blir jag stressad och känner mig sjukt opepp dagarna innan. Jag ser fram emot att åka dit jag ska och ha roligt, men jag hatar att packa så mycket att jag börjar prokrastinera. Jag städar, tvättar, läser, googlar bilder på Scully och dör lite av hennes snygghet och så läser jag alla bloggar jag någonsin hört talas om. Men när jag väl packat och sitter på tåget/flyget/bussen/båten/rymdskeppet eller whatever så känner jag mig pepp. Men just nu känner jag bara att jag inte orkar åka till england även fast jag så himla gärna vill.

SEN så mitt i allt det här så har jag bokat en resa till edinburgh i december!!!!!!! JIPPI! Elin bor ju där så jag ska hälsa på henne. GLAD.

Idag har jag suttit hemma hela dagen. Tänkte jag skulle göra läxor men istället har jag tittat på jättemånga episoder dollhouse, druckit två liter cola och ätit ett paket Maryland. Känns sjukt värt.


Men shit i helvete. Mest av allt saknar jag Linda så jävla mycket.

Fattar inte varför den jäkla bilden blev så liten men jag har en ny vinterkappa. Den är fin och skön med stora fickor som rymmer godis vilket är perfekt!

Selma och Smilla

Jag har världens sötaste katter och när man är ledsen ibland så kommer de och lägger sig bredvid en och det är så supermysigt. Jag ska ha katt jämt. Den vita heter Smilla och den fläckiga heter Selma. När man säger deras nämn samtidigt brukar det bli smilla och smella eller semla och smella.

Jag har ångest över det där med studentmössa för det kommer finnas massa bilder på mig i studentmössa och jag passa inte i hatt.

Jag är hungrig. Jag är törstig. Jag är trött. Jag är sjuk. Jag vill ha te och chocolate chip coocies. Jag vill ha bra betyg på mitt psykologiprov men det kommer jag nog inte få.

Min blogg är världens tråkigaste.
Men jag älskar att jag brukar få svar på mina inlägg via sms och fb-mail istället för där nere i fältet.

Jag fick reda på att jag ska få åka och praktisera tre veckor i Brighton nu i höst. Så himla roligt, ser verkligen fram emot det. Jag kanske till och med lyckas träffa några fina vänner då eftersom de ska befinna sig i London på höstlovet. Kanske träffar jag på Elin också eftersom hon bor i Skottland? Hoppas!

Sen har jag fått jobb också. Ska vara barnvakt i några timmar varje tisdag till världens sötaste ungar. Familjen är trevlig och jag kommer få bra betalt så jag är supernöjd!

Var bara tvungen att få ösa ut min lycka över någon. Nu ska jag gå och fira med dr who.

Jag har just ätit en maraboukaka och jag mår så illa att jag aldrig mer vill äta. Fuuuu.

Jag älskar second hand

En av de mysigaste sakerna jag vet är att gå runt på söder en hel dag och bara kolla i massa olika second hand-butiker. Även fast second hand är så pass inne nu att många butiker har höjt priserna så tycker jag verkligen att det är värt det. Det är mycket roligare att hitta en klänning som passar när man gör en god gärning mot miljön. Dessutom är man i många fall ensam om att ha plagget. Jag kommer aldrig att tröttna. På fredag tänkte jag råka skolka lite grann från skolan och shoppa med Rebecca istället. Hon är min shoppingbästis, för vi har samma koncentration att gå runt i evigheter och blir ofta hungriga samtidigt vilket gör att man kan fika utan att behöva gå hungrig i evigheter.

Åhh. Vill ha fredag nu!

"Vi ska visa att svaret på våld är ännu mer demokrati."

Det som har hänt i Norge är så hemskt att jag inte vet vad jag ska skriva. Jag har följt nyhetssändningar och gråtit och legat sömnlös. Jag har många vänner som är aktiva politiskt och någon av dem hade kunnat vara på ön. Jag vill vara glad och tacksam för att det inte var så, men det går bara inte att ens vara glad.

Men Norge är ett bra land. Som vet att man inte kan lösa våld genom våld. Det känns fantistiskt att människor förstår det och tänker så, även nu, när så många är arga och ledsna.

"Vi ska visa att svaret på våld är ännu mer demokrati."

Namn: Lovisa Jernberg
Piercingar: I öronen
Tatueringar: Nej, men vill skaffa!
Längd: 159 cm.
Skostorlek: 38
Hårfärg: blond.
Fräknar: Jaaa!! Fast bara på sommaren.
Motto: öh...
Kär? Nä.
Önskar du att du bodde någon annanstans? I en mysig lägenhet i scottland!
Tycker du att du är attraktiv? Nej.
Vilket schampo använder du? Det vi har hemma! Just nu garnier tror jag...
Vilken parfym använder du? En billig som luktar vanilj!
Vad är du rädd för? Ensamhet, Spindlar, alla insekter, stora hundar som vill hoppa upp på en.
Gillar du att tvätta? Såklart inte.
Gillar du berg- och dalbanor? Jaaa!!!

Senaste…
Filmen du hyrde? En konstig skräckfilm som var så trist och knäpp att jag och Rebecca gav upp.
Filmen du köpte? Öhhh...räknas några avsnitt av dr who? Annars var det Harry Potter and the deathly hallow part 1.
Låten du hörde: Josephine - Barndi carlile
Låten du laddade ner? Laddar inte ner.
Personen du ringde? Frida tror jag allt!
Personen som ringde dig? Mami <3
TV-program du såg? Doctor who
Person du tänkte på? Linda <3

Favorit…
Låt: Hm. Idag är det Dark come soon med tegan and sara!
Sak att göra: Äta med vänner!
Sport: Friskis och svettis höhöhöhö
Dryck: Pepsi max, lyxshake, oboy, te.
Kläder: Klänningar och kjolar!
Film: Idag säger jag Walle för den är gullig. Men det varierar.
Bil: Öhhhh.
Serie: Doctor who!!!

Har du någonsin…
Gråtit över en pojke? Gudja!
Gråtit över en flicka? såklart!
Ljugit för någon? a.
Varit i slagsmål? näää.
Blivit arresterad? Nej.
Träffat någon från internet IRL? Jaaa. Många kompisar! Första gången var jag...14.

Antal…
Gånger du varit kär? Hm, vet inte riktigt.
Gånger ditt hjärta brustit? Några.
Hjärtan brustet på grund av dig? Inte så att jag har värsta kollen direkt.
Tjejer du kysst? Några
Personer från grundskolan du fortfarande har kontakt med? Michelle, Rebecca, Hanna, Stina, Linnea. Typ.
Gånger ditt namn varit med i tidningen? Två!

Senaste…
Boken du läste? Hm. En doctor who - bok! -nörd-
Personen du fick e-mail av? Min chef!
Personen du fick brev av? H&m!
Personen du fick sms av? Orkar inte kolla inkorgen!
Gången hela din familj åt middag tillsammans? Har två familjer! Länge sen...
Saken du köpte? Marabous nya med cocos och banan!

Tumblr

Jag har äntligen skaffat tumblr. Gjorde det igår kväll och det är fantastiskt på alla vis. Fina bilder, citat som får en att bli helt jätterörd och snygga människor. Jag har redan hunnit bli beroende av att lägga upp bilder trots att det bara är en som följer mig hittils. Men jag ska se till att det blir någon till i alla fall.

Det här är en av de fina bilderna jag hittade. Hon är verkligen helt fantastiskt snygg! Så ska jag se ut när jag blir stor. Karen Gillan.

En novell

Snön knarrar under mina fötter när jag tar de sista stegen mot broräcket. Ena skosnöret och har gått upp och halsduken hänger runt halsen på ett sådant sätt att det inte skyddar mig alls från de kyliga vindarna. Mina kinder är röda av köld och mina läppar helt uttorkade, men det är ingenting som är värt att bry sig om. Om någon vecka kommer isen helt och hållet täcka sjön, och läger av snö kommer lägga sig ovanpå. Folk kommer ta promenader och åka skridskor, någon kanske till och med kommer åka snöskoter och ingen kommer ana vad som gömmer sig i vattnet några meter under dem. Jag kommer aldrig få reda på om de hittar något heller. Kanske de gör det, kanske snön inte hinner lägga sig innan de första människorna sätter sina första fötter på isen och kanske ser man vad som gömmer sig under. Man det är knappast troligt. Jag valde min dag rätt. Enligt väderleksrapporterna kommer det vara tillräckligt många minus för att sjön ska frysa på och då kommer det säkerligen också ännu mer snö. På våren, när folk börjar åka båt, kanske något avslöjas, men förhoppningsvis gör tiden ett bra jobb och ingenting avslöjas. Det återstår att se för alla utom mig. För jag kommer inte vara en del av den världen längre. Jag kommer vara borta, så långt borta att jag inte ens kommer vara medveten om vilken tur jag har för att jag slipper allt det här. Jag klättrar upp på en bänk och sedan ställer jag mig på broräcket. Lycktstolpen jag håller i är frostig men jag får ett bra fäste ändå. Jag tittar ner i de mörka, halvt frysta vattnet.

Jag kommer ihåg en gång när jag var fyra eller fem. Jag och några barn på förskolan jag gick i satt i dockrummet. Det var ett sådant där typiskt dagisrum, med fönster så man kunde se in och ett lås högt upp i ena hörnet på rummet. Plötsligt gick de andra barnen ut från rummet och lämnade mig där. Dörren stängdes bakom dig och jag gjorde en ansats att gå efter dem, men när jag skulle gå ut höll två av dem för dörren medan den tredje sprang och hämtade en stol. Med stolens hjälp låste de dörren. Sedan stod de alla tre vid fönstret och skrattade åt mig. Förödmjukelsen och ensamheten fick mig att börja gråta och det gjorde deras grymhet ännu roligare. Efter att tag kom en i personalen och öppnade. Men jag glömde det aldrig. Tanken på att några fyraåringar ville göra mig illa psykiskt redan då, och visste på vilket sätt de skulle göra, fick mig aldrig att glömma.

Jag minns inte så jättemycket från lågstadiet. Men det var några i klassen över mig som inte tyckte om mig. Sådant glömmer man inte. Speciellt inte när man tänkt på så mycket på vad man gjort för fel och inte kommer på något. När man är snäll mot alla men ingen försöker tillbaka. När rädslan för att tycka om den töntiga, redan som 8-åring, styr över om vänskapen ska överleva. Sådant får en verkligen att tänka. Vad har jag gjort? Och det är värre att inte komma på något. Det betyder att man inte kan ändra på det. Att det är personer man är som är fel och inte handlingarna. Man är fast i att vara en misslyckad för evigt.

Jag minns att de sa att jag hade fula kläder när jag gick i sexan.. Men jag försökte verkligen att klä mig som dem. Jeans och t-shirt varje dag. Det var nog jag som var ful, när de sa att de inte förstod hur jag kunde ha de där jeansen. Det var nog jag som var äcklig och barnslig när de sa åt mig att min tröja var de hemskaste de sett. Den tanken slog mig först när jag redan fått det bekräftat. Tolv år, då tänkte jag inte så mycket på hur jag såg ut, jag hade ingen ångest över att håret alltid låg fel eller att jag kanske var tjock. Det är oftast sådant som kommer senare, och det gjorde det också.

Fjorton år. Den värsta ålder. Den ålder som ändrade allt, som gjorde dagisincidenten på dagis och de fula kläderna till något som verkade som lite småretande. Något jag längtade tillbaka till så mycket att de gjorde ont. Längtade tillbaka till den tiden då jag inte var mobbad. Då jag faktiskt hade vänner vissa dagar. Det började med att jag hade en ful tröja, men sådant var jag så van vid. Sedan tyckte jag fel på gruppdiskussionerna i historien, var konstig vid lunchen för att jag aldrig åt i matsalen. Men jag vågade aldrig gå dit ensam. När man tror att det inte kan bli värre, och förstår att det går att klara av att hantera situationen man tror att man själv hamnat i sprider en sorts lättnad över en och dagarna känns lite lättare. Men det blir värre desto längre det går och till slut blir det värre trots att inget ovanligt har hänt.

Lyktstolpen jag håller i har gjort min hand alldeles röd av kylan och den är så stel att jag är osäker på om det går att släppa taget. Inte en människa har gått förbi mig trots att klockan inte är särskilt mycket och det får mig att bli lugnare. Jag kan ta tid på mig. Ingen går ut på en hög bro i det här vädret ändå. Jag blickar återigen ner i det mörka vattnet. Det ser inte så hemsk ut. Det är lätt, bara jag släpper taget. I jackfickan vibrerar min mobil. Jag öppnar fickan med min lediga hand och tittar på mobildisplayen där det står ”hem”. Någon undrar var jag är. Jag sa att jag bara skulle ta en liten promenad och har varit borta i flera timmar. Jag trycker på den ”lägg på” och lägger ner mobilen i fickan igen. De kommer nog aldrig ge upp, hoppas på att jag finns någonstans där ute. För deras skull hoppas jag att de inte hittar någonting. Så de får tro att jag har rymt, lever att bra liv någonstans långt borta. En tår rinner ner för min iskalla kind när jag tänker på dem. Min lillebror som började skolan i år och som är så glad över alla nya vänner. Mina föräldrar som kanske sitter framför tv:n och tittar om något spännande har hänt. Jag undrar om jag är med där någon gång.. ”Fjortonårig flicka spårlöst försvunnen”. Jag hoppas inte det. Jag vill försvinna tyst och diskret, för annars lägger folk märke till det på ett annat sätt och det vill jag inte att ska hända. Snön fastar i mitt går, och jag börjar tänka på hemma. Mitt rum med de fina, blommiga tapeterna och mitt skrivbordet som alltid är överfullt. Lampan som jag alltid glömmer att släcka och datorn som alltid ligger i den urtvättade soffan som vi en gång i tiden hade i vardagsrummet.. Jag vill dit nu. Jag vill hoppa upp i soffan och ha datorn i knät, gå in på spotify och göra en ny spellista. Jag vill göra en kopp varm choklad och kolla på några avsnitt av någon fin serie. Jag vill inte vara här. Jag vill inte frysa och jag vill inte var ensam längre. Jag börjar sakta vända mig om för att klättra ner på bänken igen. Lättnaden över att jag tagit rätt beslut sköljer över mig och jag ler genom tårarna. Men den långa halsduken har åkt ner ännu längre och när jag ska dra upp den för att .inte halka tappar jag balansen och ramlar baklänges ner i det mörka vattnet…

Jag vet att det aldrig kommer att hända. Att det alltid kommer finnas människor som tycker om mig. Ändå kan jag inte sluta tänka att alla jag älskar kommer lämna mig. Snart.

Jag kan inte se varför folk tycker att jag är rolig. Själv tycker jag att jag är intensiv och korkad. Jag kan inte se varför folk tycker att jag är omtänksam. Jag bryr mig om alla mina vänner hela tiden men jag vet inte. Känns som om alla andra gör det bättre än mig. Jag kan inte se varför folk säger att jag är smart. Jag kommer aldrig på något coolt att säga enligt mig själv och jag är aldrig stolt över något jag åstadkommit.

Jag är trött på att vara rädd. Trött på att vara ledsen och undra om mina vänner svarar i telefonen nästa gång jag ringer. Jag är rädd för att jag en fredagskväll ska vara jättesugen på att umgås med någon eller ringa någon, men inte ha någon att ringa. Att alla ska inse att jag inte är värd dem.

Nu ska jag sova. I morgon ska jag träffa Frida och träna. Sådant har jag börjat med. Man ska bli piggare av det har jag hört.

Jag har alltid haft lätt för att börja gråta men svårt för att sluta och jag vill bara lära mig hurhurhur jag ska göra. Mina ögon är röda och min torra och känsliga hy röd och svidande av de salta tårarna. Jag kollar på mobilklockan. 04:46, en sådan där tid då de flesta har somnat och de andra inte hunnit vakna. Den sämsta tiden på dygnet att känna såhär men ändå gör jag det det gör så ont. Jag kollar facebook även fast jag inte borde för det finns alltid saker där som får en att må sämre och när jag ser statusarna och bilderna bryter jag ihop. Jag går fram till spegeln och mitt ansikte är trött och torrt och ful så jag gråter lite för det också. För vem kan tycka om en ful och äcklig tjej som Lovisa Jernberg? Ingen. Det är alldeles för lätt att såra mig och det enda jag gör är att lite på människor och tro på folk jag inte borde tro på. Jag trodde på mig själv och nu får jag straffet. Tro aldrig på dig själv igen. Aldrigaldrigaldrig.

Jag kollar på samma bilder igen. Varför plågar jag mig själv så? Men jag vet varför men ingen annan förstår nog så det finns ingen jag kan berätta för. Hur ska man kunna sluta skämmas inför andra när man skäms inför sig själv? Varför anförtro sig till sina vänner när man vet att man inte förtjänar deras stöd? Allt är bara skitskitskit och jag sätter mig i min urtvättade soffa och kramar min förvirrade katt. Hon hoppar snabbt ner på golvet då tårarna träffar hennes nytvättade päls och jag kan inte hålla mig längre utan skriker. Jag är ensam hemma och ingen hör men det gör så ont att jag önskar att någon hörde. Att en vän på andra sidan stan hörde och kom hit så jag hade en varm och tröstande famn att gråta i. Men jag har bara mig själv. När vet jag inte men jag måste ha somnat för plötsligt är det morgon och jag vaknar av ett sms. Det gör ont igen när jag ser vem det är ifrån och tårarna vill aldrig sluta rinna.

Det gör ont men jag vet att mina vänner är på väg och jag går ner till affären och köper ekologisk mjölk, päroncider och glass. Jag sitter vid köksbordet, kollar klockan varannan sekund. Om en timme är de här. Om 59 minuter är de här. Tillslut ringer de och jag springer ner till tunnelbanan och kramar dem på det där sättet man bara kramar människor man tycker så himlans mycket om. När vi är hemma igen har jag en famn att gråta i. Lindas.

Snodde listan från Emmas blogg. Tyckte det kunde vara lite kul faktiskt. Kanske för att den här bloggen har blivit dåligt redan nu.

Mat: Pasta med pesto och soltorkad tomat för att det är enkelt, gott och salt majssoppa för det är sött, god konstistens och går snabbt att göra, kikärtsgryta för att pappa och cecilias är godast ever med skitmycket smör och någon konstigt men sjukt god krydda, chili cheese för att det är så där fett och gott och åhhhh ge mig. Och massa annat. Typ glass. För att det svalkar och tröstar bra.
Dryck: Cola, för det lindrar sötsug och är så himlans gott till allt. Oboy, för att oboy är oboy.
Stad: Stockholm! För att det är världens bästa sommar/vårstad och för att det alltid finns fina parker, affärer och kaféer att besöka.
Artist: Simon&Garfunkel. För att deras låtar är så sjukt bra med fina texter och mysig musik!
Låt: The sound of silence - Simon&garfunkel, Hey Jude -The beatles och Imagine - John Lennon
Klädesplagg: Kjolar och klänningar! Bekvämt, snyggt och det blir aldrig enformigt för mig!
Skor: Mina vita pums är nog finast i världen. Och Rebecca har ett par kängor som man dör lite av för de är så himla fina. Alltså åh. De två skorna kan styra världen om de vill.
Stilikon: Mig själv! Jag vet att det låter töntigt men jag lägger aldrig märke till personer som alltid har perfekta outfits. Eller inte kändisar eller något. Jag klär mig i det jag tycker är fint och ibland har det blivit dåligt, ibland bra.
Bok: Harry Potter. För karaktärrna, budskapen, förklaringarna, stämningen och för all nostalgi.
Tv-serie: Doctor who! För att jag älskar sci-fi och jag älskar när man lyckas mixa humor och spänning. Dessutom är en del avsnitt sjukt smarta. Och britter är ju. <3
Film: The life of David Gale för att den är hemsk och har ett bra budskap. Eternal Sunshine of the Spotless Mind för att den är smart, bra karaktärer och fantistisk på något vis! Star wars, för att de är star wars och liksom. De är star wars. Och slutligen Walle för att den fimlen är så himla gullig och fin och åhhh man blir helt rörd och skrattar så himla mycket.

När jag var liten var jag smal. Så där smal att lärarna i skolan ringde hem och trodde att jag hade anorexi. Sådär pytteliten på alla sätt, att vuxna runt om mig alltid var på mig om att jag borde äta mer. Jag vägrade, tyckte inte att jag behövde om jag inte ville. Jag tror det handlade om envishet mer än det faktum att jag inte tyckte om skollunchen. Och jag tycker att vuxna personer i min omgivning dagligen fattade fel beslut. De tjatade, tjatade, ringde mig mamma och sa att hon skulle prata med mig. De kommenterade hur liten och smal jag var och tänkte inte alls på det faktum att min mamma såg lika dan ut fast i vuxenstorlek. De ville göra det till ett större problem än vad det var. Hemma åt jag. Jag åt lördagsgodis och mellanmål precis som alla andra barn i min ålder. Men de trodde att problemet var djupare, och då de trodde det blev de så också.

Jag kommer ihåg en gång när jag gick i femman. En lärare öste upp mat åt mig och satte tallriken framför mig och sa att om jag inte åt upp fick jag inte gå. Jag kommer ihåg en gång när min lärare målade upp en bild av tallriksmodellen och försökte förklara hur lite jag åt jämfört med vad jag borde äta. Jag vet inte hur många gånger jag ringde mamma och grät, som i sin tur ringde skolan och sa att de inte hade med mina matvanor att göra, att inget blev bättre av att tjata. Till slut var det en så stor grej att jag inte ens åt när jag tycker om maten för att jag var så rädd att få mer uppmärksamhet och blickar och ord och kommentarer då.

Nu i efterhand kan jag inget annat än att vara arg på de vuxna som höll på. Jag tycker att om man ska jobba med barn borde man ha lite koll på det vi kallar utvecklingspsykologi. Vilket är vad namnet så tydligt säger - hur händelser under uppväxten påverkar ens psykiska välmående. Jag tror de sakerna de vuxna sa till mig kan ha kommit att haft väldigt stor inverkan på hur jag mår över mig själv, även idag.

Jag kan inte vänta tills jag börjar utbilda mig på riktigt. Kurslitteratur och tentor. Att lära mig mer om psykologin som är ett så himla intressant ämne. Jag bryr mig inte så mycket om teorier, jag bryr mig mer om vad vi vet och att diskutera hur det kan vara för olika personer och hur man ska möta det när man jobbar med framförallt barn och ungdomar.

Alltså. Gymnasiet kan ta sig.

När nördhjärtat slår lite för många slag på en gång

Jag var på stan idag. Det var väldigt mysigt eftersom jag var där med finaste Rebecca. Vi gick runt, shoppade, fikade...

Sedan gick vi in på SF-bokhandeln i gamla stan och ser FUCKING DOCTOR WHO-LEKSAKER FRAMFÖR OSS. Jag dog. Rebecca dog nog inte lika mycket som mig. Jag hittade en sak jag drömt om ett ganska bra tag, nämligen en KOPP SOM SER UT SOM EN TARIDS.



Den står i min bokhylla nu. Bredvid mina doctor who - boxar och böcker och på min tidning. Det ser så himla bra ut. Den 23 kommer nästa säsong ut. Jag kan inte vänta.

Stress

När klockan ringer vid halv sju vill jag inget annat än att stänga av den. Det har äntligen blivit ljusare ute och solen lyser in genom mitt fönster vilket gör att det är så där perfekt varmt i rummet. Jag samlar ihop all ork jag har och sätter mig upp i sängen. Går fram till datorn och sätter på spotify samtidigt som jag försöker tänka ut vad jag ska ha på mig idag. Till slut blir det en svart, tight kjol, prickiga strumpbyxor, en star wars-tröja och en grå kavaj. Jag går ut i köket och tar en macka som jag äter samtidigt som jag korvar upp håret i en knut där bak och flätar luggen till två små flätor på varsin sida av huvudet som fortsätter bak och in i knuten. Puder, mascara, läppstift, den sista biten av mackan propar jag in samtidigt som jag lägger ner allt jag behöver för dagen i väskan. Plånbok, nycklar, mobil, läppstift, glasögon. Så där. Jag borstar tänderna samtidigt som jag stänger av datorn och springer sedan till badrummet och sköljer tanborsten. På med lite parfym. Springa till hallen. På med skorna. Jackan tar jag i handen och sätter på i hissen. Jag high-fivar med mig själv för att jag varit så effektiv och springer mot tunnelbanan. Jag rycker åt mig en metro innan jag går på tunnelbanan och försöker förtvivlat få en sittplats, men förgäves.

När jag kommer av tunnelbanan springer jag in på kiosken i närheten och köper en kaffe som jag häller i mig på väg till min praktikplats där jag ska vara några veckor framåt. Jag får kramar av några av barnen och sätter mig ner för att hjälpa dem att rita. "Rita ett godisland, fröken!", "Hur skriver man mitt namn? Hur skriver man ditt namn?". Så håller vi på ett tag och låter de vanliga rutinerna (gå ut, gå in, leka, äta lunch, vila, rast, leka, leka, gå hem) flyta på. På vägen hem är jag utmattad och köper en cola i automaten för mina sista växelpengar. När jag kommer hem sätter jag mig och pluggar.

Jag praktiserar två dagar i veckan och går i skolan tre, och har lika långa dagar som vilken vuxen människa som helst. Sedan förväntas jag sitta och plugga någon timme om dagen också. Jag förväntas tänka på min framtid och lyckas. Samtidigt som jag ska ha fritid och njuta av livet som ungdom.

Vad kan jag säga? Jag är så stressad att jag gråter varje dag.

14 år

Det är blåsigt väder den här kvällen. Buskarna utanför piskas mot mitt fönster. Gardinerna blir fuktiga, men jag ignorerar det. Någon går förbi mitt fönster och pratar i telefon, hon låter munter. Det enda jag vill är att kasta något på henne, för hon har väl ingen rätt till att låta sådär glad när andra kan vara så ledsna?

De säger att när man börjat gråta kan man inte sluta men jag måste kämpa för att få de att fortsätta rinna, gråt är är det enda sättet jag kan hantera allt som händer. Jag kämpar för att inte skrika högt. Skrika hur orättvis världen är och hur jag hatar att vara en del av den. Jag drar täcket över huvudet och biter mig i handen. För jag vet att jag överdriver. Men jag kan ändå inte låta bli. Jag har alltid varit sådan, jag tänker för mycket. "Du är ful, du är äcklig, du är värdelös" viskar jag till mig själv.
För jag vet att det är sant. Blickarna, orden och skratten som riktas åt mig i skolan bekräftar det. Jag ställer mig upp och går fram till datorn, det tar lång tid att sätta på den för hårddisken är så full. Men när jag väl sitter där vet jag inte vad jag ska göra. Jag fingrar lite på ett klistermärke och stänger av den. Går till sängen och låter mig gråta till sömns.

"Hej apan, ful frisyr!".
Det tog nästan en timme och en halv flaska hårspray att fixa den. Jag har tuperat upp håret och satt upp det resterande med några hårnålar. Luggen ligger spikrak över pannan, den borde klippas och ögonfransarna träffar den när jag blinkar. Fint tyckte jag. Fult tyckte resten av världen. Jag försöker att se oberörd ut, rotar i väskan efter mobilen, men de ser hur ledsen jag blir. Skrattandes går de därifrån. När jag kommer hem tvättar jag ur all hårspray och låter de axellånga håret ligga platt. Jag kan inte göra något rätt.

18 år.
Jag sitter i min säng och gråter. Mascaran rinner ner längst kinderna och träffar mitt vita örngott men det spelar ingen roll. Än i dag, två år efter att allt slutade, kan jag inte se något fint med mig. Jag gråter så mycket att jag får svårt att andas och skriver ner allt som är fel med mig. "Tjock, dum, ful, äcklig, idiotisk, korkad, ful, ful, ful!.

Men den här gången vet jag vad jag ska göra.
Jag går in på internet och kollar vilka som är inne. Jag ber om hjälp. När jag stänger av datorn ler jag och jag sover gott.

Jag vet, att ifall jag någonsin mår dåligt igen finns det någon där.