Jag vet att det aldrig kommer att hända. Att det alltid kommer finnas människor som tycker om mig. Ändå kan jag inte sluta tänka att alla jag älskar kommer lämna mig. Snart.

Jag kan inte se varför folk tycker att jag är rolig. Själv tycker jag att jag är intensiv och korkad. Jag kan inte se varför folk tycker att jag är omtänksam. Jag bryr mig om alla mina vänner hela tiden men jag vet inte. Känns som om alla andra gör det bättre än mig. Jag kan inte se varför folk säger att jag är smart. Jag kommer aldrig på något coolt att säga enligt mig själv och jag är aldrig stolt över något jag åstadkommit.

Jag är trött på att vara rädd. Trött på att vara ledsen och undra om mina vänner svarar i telefonen nästa gång jag ringer. Jag är rädd för att jag en fredagskväll ska vara jättesugen på att umgås med någon eller ringa någon, men inte ha någon att ringa. Att alla ska inse att jag inte är värd dem.

Nu ska jag sova. I morgon ska jag träffa Frida och träna. Sådant har jag börjat med. Man ska bli piggare av det har jag hört.