Jag har alltid haft lätt för att börja gråta men svårt för att sluta och jag vill bara lära mig hurhurhur jag ska göra. Mina ögon är röda och min torra och känsliga hy röd och svidande av de salta tårarna. Jag kollar på mobilklockan. 04:46, en sådan där tid då de flesta har somnat och de andra inte hunnit vakna. Den sämsta tiden på dygnet att känna såhär men ändå gör jag det det gör så ont. Jag kollar facebook även fast jag inte borde för det finns alltid saker där som får en att må sämre och när jag ser statusarna och bilderna bryter jag ihop. Jag går fram till spegeln och mitt ansikte är trött och torrt och ful så jag gråter lite för det också. För vem kan tycka om en ful och äcklig tjej som Lovisa Jernberg? Ingen. Det är alldeles för lätt att såra mig och det enda jag gör är att lite på människor och tro på folk jag inte borde tro på. Jag trodde på mig själv och nu får jag straffet. Tro aldrig på dig själv igen. Aldrigaldrigaldrig.

Jag kollar på samma bilder igen. Varför plågar jag mig själv så? Men jag vet varför men ingen annan förstår nog så det finns ingen jag kan berätta för. Hur ska man kunna sluta skämmas inför andra när man skäms inför sig själv? Varför anförtro sig till sina vänner när man vet att man inte förtjänar deras stöd? Allt är bara skitskitskit och jag sätter mig i min urtvättade soffa och kramar min förvirrade katt. Hon hoppar snabbt ner på golvet då tårarna träffar hennes nytvättade päls och jag kan inte hålla mig längre utan skriker. Jag är ensam hemma och ingen hör men det gör så ont att jag önskar att någon hörde. Att en vän på andra sidan stan hörde och kom hit så jag hade en varm och tröstande famn att gråta i. Men jag har bara mig själv. När vet jag inte men jag måste ha somnat för plötsligt är det morgon och jag vaknar av ett sms. Det gör ont igen när jag ser vem det är ifrån och tårarna vill aldrig sluta rinna.

Det gör ont men jag vet att mina vänner är på väg och jag går ner till affären och köper ekologisk mjölk, päroncider och glass. Jag sitter vid köksbordet, kollar klockan varannan sekund. Om en timme är de här. Om 59 minuter är de här. Tillslut ringer de och jag springer ner till tunnelbanan och kramar dem på det där sättet man bara kramar människor man tycker så himlans mycket om. När vi är hemma igen har jag en famn att gråta i. Lindas.

Snodde listan från Emmas blogg. Tyckte det kunde vara lite kul faktiskt. Kanske för att den här bloggen har blivit dåligt redan nu.

Mat: Pasta med pesto och soltorkad tomat för att det är enkelt, gott och salt majssoppa för det är sött, god konstistens och går snabbt att göra, kikärtsgryta för att pappa och cecilias är godast ever med skitmycket smör och någon konstigt men sjukt god krydda, chili cheese för att det är så där fett och gott och åhhhh ge mig. Och massa annat. Typ glass. För att det svalkar och tröstar bra.
Dryck: Cola, för det lindrar sötsug och är så himlans gott till allt. Oboy, för att oboy är oboy.
Stad: Stockholm! För att det är världens bästa sommar/vårstad och för att det alltid finns fina parker, affärer och kaféer att besöka.
Artist: Simon&Garfunkel. För att deras låtar är så sjukt bra med fina texter och mysig musik!
Låt: The sound of silence - Simon&garfunkel, Hey Jude -The beatles och Imagine - John Lennon
Klädesplagg: Kjolar och klänningar! Bekvämt, snyggt och det blir aldrig enformigt för mig!
Skor: Mina vita pums är nog finast i världen. Och Rebecca har ett par kängor som man dör lite av för de är så himla fina. Alltså åh. De två skorna kan styra världen om de vill.
Stilikon: Mig själv! Jag vet att det låter töntigt men jag lägger aldrig märke till personer som alltid har perfekta outfits. Eller inte kändisar eller något. Jag klär mig i det jag tycker är fint och ibland har det blivit dåligt, ibland bra.
Bok: Harry Potter. För karaktärrna, budskapen, förklaringarna, stämningen och för all nostalgi.
Tv-serie: Doctor who! För att jag älskar sci-fi och jag älskar när man lyckas mixa humor och spänning. Dessutom är en del avsnitt sjukt smarta. Och britter är ju. <3
Film: The life of David Gale för att den är hemsk och har ett bra budskap. Eternal Sunshine of the Spotless Mind för att den är smart, bra karaktärer och fantistisk på något vis! Star wars, för att de är star wars och liksom. De är star wars. Och slutligen Walle för att den fimlen är så himla gullig och fin och åhhh man blir helt rörd och skrattar så himla mycket.

När jag var liten var jag smal. Så där smal att lärarna i skolan ringde hem och trodde att jag hade anorexi. Sådär pytteliten på alla sätt, att vuxna runt om mig alltid var på mig om att jag borde äta mer. Jag vägrade, tyckte inte att jag behövde om jag inte ville. Jag tror det handlade om envishet mer än det faktum att jag inte tyckte om skollunchen. Och jag tycker att vuxna personer i min omgivning dagligen fattade fel beslut. De tjatade, tjatade, ringde mig mamma och sa att hon skulle prata med mig. De kommenterade hur liten och smal jag var och tänkte inte alls på det faktum att min mamma såg lika dan ut fast i vuxenstorlek. De ville göra det till ett större problem än vad det var. Hemma åt jag. Jag åt lördagsgodis och mellanmål precis som alla andra barn i min ålder. Men de trodde att problemet var djupare, och då de trodde det blev de så också.

Jag kommer ihåg en gång när jag gick i femman. En lärare öste upp mat åt mig och satte tallriken framför mig och sa att om jag inte åt upp fick jag inte gå. Jag kommer ihåg en gång när min lärare målade upp en bild av tallriksmodellen och försökte förklara hur lite jag åt jämfört med vad jag borde äta. Jag vet inte hur många gånger jag ringde mamma och grät, som i sin tur ringde skolan och sa att de inte hade med mina matvanor att göra, att inget blev bättre av att tjata. Till slut var det en så stor grej att jag inte ens åt när jag tycker om maten för att jag var så rädd att få mer uppmärksamhet och blickar och ord och kommentarer då.

Nu i efterhand kan jag inget annat än att vara arg på de vuxna som höll på. Jag tycker att om man ska jobba med barn borde man ha lite koll på det vi kallar utvecklingspsykologi. Vilket är vad namnet så tydligt säger - hur händelser under uppväxten påverkar ens psykiska välmående. Jag tror de sakerna de vuxna sa till mig kan ha kommit att haft väldigt stor inverkan på hur jag mår över mig själv, även idag.

Jag kan inte vänta tills jag börjar utbilda mig på riktigt. Kurslitteratur och tentor. Att lära mig mer om psykologin som är ett så himla intressant ämne. Jag bryr mig inte så mycket om teorier, jag bryr mig mer om vad vi vet och att diskutera hur det kan vara för olika personer och hur man ska möta det när man jobbar med framförallt barn och ungdomar.

Alltså. Gymnasiet kan ta sig.

När nördhjärtat slår lite för många slag på en gång

Jag var på stan idag. Det var väldigt mysigt eftersom jag var där med finaste Rebecca. Vi gick runt, shoppade, fikade...

Sedan gick vi in på SF-bokhandeln i gamla stan och ser FUCKING DOCTOR WHO-LEKSAKER FRAMFÖR OSS. Jag dog. Rebecca dog nog inte lika mycket som mig. Jag hittade en sak jag drömt om ett ganska bra tag, nämligen en KOPP SOM SER UT SOM EN TARIDS.



Den står i min bokhylla nu. Bredvid mina doctor who - boxar och böcker och på min tidning. Det ser så himla bra ut. Den 23 kommer nästa säsong ut. Jag kan inte vänta.

Stress

När klockan ringer vid halv sju vill jag inget annat än att stänga av den. Det har äntligen blivit ljusare ute och solen lyser in genom mitt fönster vilket gör att det är så där perfekt varmt i rummet. Jag samlar ihop all ork jag har och sätter mig upp i sängen. Går fram till datorn och sätter på spotify samtidigt som jag försöker tänka ut vad jag ska ha på mig idag. Till slut blir det en svart, tight kjol, prickiga strumpbyxor, en star wars-tröja och en grå kavaj. Jag går ut i köket och tar en macka som jag äter samtidigt som jag korvar upp håret i en knut där bak och flätar luggen till två små flätor på varsin sida av huvudet som fortsätter bak och in i knuten. Puder, mascara, läppstift, den sista biten av mackan propar jag in samtidigt som jag lägger ner allt jag behöver för dagen i väskan. Plånbok, nycklar, mobil, läppstift, glasögon. Så där. Jag borstar tänderna samtidigt som jag stänger av datorn och springer sedan till badrummet och sköljer tanborsten. På med lite parfym. Springa till hallen. På med skorna. Jackan tar jag i handen och sätter på i hissen. Jag high-fivar med mig själv för att jag varit så effektiv och springer mot tunnelbanan. Jag rycker åt mig en metro innan jag går på tunnelbanan och försöker förtvivlat få en sittplats, men förgäves.

När jag kommer av tunnelbanan springer jag in på kiosken i närheten och köper en kaffe som jag häller i mig på väg till min praktikplats där jag ska vara några veckor framåt. Jag får kramar av några av barnen och sätter mig ner för att hjälpa dem att rita. "Rita ett godisland, fröken!", "Hur skriver man mitt namn? Hur skriver man ditt namn?". Så håller vi på ett tag och låter de vanliga rutinerna (gå ut, gå in, leka, äta lunch, vila, rast, leka, leka, gå hem) flyta på. På vägen hem är jag utmattad och köper en cola i automaten för mina sista växelpengar. När jag kommer hem sätter jag mig och pluggar.

Jag praktiserar två dagar i veckan och går i skolan tre, och har lika långa dagar som vilken vuxen människa som helst. Sedan förväntas jag sitta och plugga någon timme om dagen också. Jag förväntas tänka på min framtid och lyckas. Samtidigt som jag ska ha fritid och njuta av livet som ungdom.

Vad kan jag säga? Jag är så stressad att jag gråter varje dag.

14 år

Det är blåsigt väder den här kvällen. Buskarna utanför piskas mot mitt fönster. Gardinerna blir fuktiga, men jag ignorerar det. Någon går förbi mitt fönster och pratar i telefon, hon låter munter. Det enda jag vill är att kasta något på henne, för hon har väl ingen rätt till att låta sådär glad när andra kan vara så ledsna?

De säger att när man börjat gråta kan man inte sluta men jag måste kämpa för att få de att fortsätta rinna, gråt är är det enda sättet jag kan hantera allt som händer. Jag kämpar för att inte skrika högt. Skrika hur orättvis världen är och hur jag hatar att vara en del av den. Jag drar täcket över huvudet och biter mig i handen. För jag vet att jag överdriver. Men jag kan ändå inte låta bli. Jag har alltid varit sådan, jag tänker för mycket. "Du är ful, du är äcklig, du är värdelös" viskar jag till mig själv.
För jag vet att det är sant. Blickarna, orden och skratten som riktas åt mig i skolan bekräftar det. Jag ställer mig upp och går fram till datorn, det tar lång tid att sätta på den för hårddisken är så full. Men när jag väl sitter där vet jag inte vad jag ska göra. Jag fingrar lite på ett klistermärke och stänger av den. Går till sängen och låter mig gråta till sömns.

"Hej apan, ful frisyr!".
Det tog nästan en timme och en halv flaska hårspray att fixa den. Jag har tuperat upp håret och satt upp det resterande med några hårnålar. Luggen ligger spikrak över pannan, den borde klippas och ögonfransarna träffar den när jag blinkar. Fint tyckte jag. Fult tyckte resten av världen. Jag försöker att se oberörd ut, rotar i väskan efter mobilen, men de ser hur ledsen jag blir. Skrattandes går de därifrån. När jag kommer hem tvättar jag ur all hårspray och låter de axellånga håret ligga platt. Jag kan inte göra något rätt.

18 år.
Jag sitter i min säng och gråter. Mascaran rinner ner längst kinderna och träffar mitt vita örngott men det spelar ingen roll. Än i dag, två år efter att allt slutade, kan jag inte se något fint med mig. Jag gråter så mycket att jag får svårt att andas och skriver ner allt som är fel med mig. "Tjock, dum, ful, äcklig, idiotisk, korkad, ful, ful, ful!.

Men den här gången vet jag vad jag ska göra.
Jag går in på internet och kollar vilka som är inne. Jag ber om hjälp. När jag stänger av datorn ler jag och jag sover gott.

Jag vet, att ifall jag någonsin mår dåligt igen finns det någon där.