Jag har alltid haft lätt för att börja gråta men svårt för att sluta och jag vill bara lära mig hurhurhur jag ska göra. Mina ögon är röda och min torra och känsliga hy röd och svidande av de salta tårarna. Jag kollar på mobilklockan. 04:46, en sådan där tid då de flesta har somnat och de andra inte hunnit vakna. Den sämsta tiden på dygnet att känna såhär men ändå gör jag det det gör så ont. Jag kollar facebook även fast jag inte borde för det finns alltid saker där som får en att må sämre och när jag ser statusarna och bilderna bryter jag ihop. Jag går fram till spegeln och mitt ansikte är trött och torrt och ful så jag gråter lite för det också. För vem kan tycka om en ful och äcklig tjej som Lovisa Jernberg? Ingen. Det är alldeles för lätt att såra mig och det enda jag gör är att lite på människor och tro på folk jag inte borde tro på. Jag trodde på mig själv och nu får jag straffet. Tro aldrig på dig själv igen. Aldrigaldrigaldrig.

Jag kollar på samma bilder igen. Varför plågar jag mig själv så? Men jag vet varför men ingen annan förstår nog så det finns ingen jag kan berätta för. Hur ska man kunna sluta skämmas inför andra när man skäms inför sig själv? Varför anförtro sig till sina vänner när man vet att man inte förtjänar deras stöd? Allt är bara skitskitskit och jag sätter mig i min urtvättade soffa och kramar min förvirrade katt. Hon hoppar snabbt ner på golvet då tårarna träffar hennes nytvättade päls och jag kan inte hålla mig längre utan skriker. Jag är ensam hemma och ingen hör men det gör så ont att jag önskar att någon hörde. Att en vän på andra sidan stan hörde och kom hit så jag hade en varm och tröstande famn att gråta i. Men jag har bara mig själv. När vet jag inte men jag måste ha somnat för plötsligt är det morgon och jag vaknar av ett sms. Det gör ont igen när jag ser vem det är ifrån och tårarna vill aldrig sluta rinna.

Det gör ont men jag vet att mina vänner är på väg och jag går ner till affären och köper ekologisk mjölk, päroncider och glass. Jag sitter vid köksbordet, kollar klockan varannan sekund. Om en timme är de här. Om 59 minuter är de här. Tillslut ringer de och jag springer ner till tunnelbanan och kramar dem på det där sättet man bara kramar människor man tycker så himlans mycket om. När vi är hemma igen har jag en famn att gråta i. Lindas.