När jag var liten var jag smal. Så där smal att lärarna i skolan ringde hem och trodde att jag hade anorexi. Sådär pytteliten på alla sätt, att vuxna runt om mig alltid var på mig om att jag borde äta mer. Jag vägrade, tyckte inte att jag behövde om jag inte ville. Jag tror det handlade om envishet mer än det faktum att jag inte tyckte om skollunchen. Och jag tycker att vuxna personer i min omgivning dagligen fattade fel beslut. De tjatade, tjatade, ringde mig mamma och sa att hon skulle prata med mig. De kommenterade hur liten och smal jag var och tänkte inte alls på det faktum att min mamma såg lika dan ut fast i vuxenstorlek. De ville göra det till ett större problem än vad det var. Hemma åt jag. Jag åt lördagsgodis och mellanmål precis som alla andra barn i min ålder. Men de trodde att problemet var djupare, och då de trodde det blev de så också.

Jag kommer ihåg en gång när jag gick i femman. En lärare öste upp mat åt mig och satte tallriken framför mig och sa att om jag inte åt upp fick jag inte gå. Jag kommer ihåg en gång när min lärare målade upp en bild av tallriksmodellen och försökte förklara hur lite jag åt jämfört med vad jag borde äta. Jag vet inte hur många gånger jag ringde mamma och grät, som i sin tur ringde skolan och sa att de inte hade med mina matvanor att göra, att inget blev bättre av att tjata. Till slut var det en så stor grej att jag inte ens åt när jag tycker om maten för att jag var så rädd att få mer uppmärksamhet och blickar och ord och kommentarer då.

Nu i efterhand kan jag inget annat än att vara arg på de vuxna som höll på. Jag tycker att om man ska jobba med barn borde man ha lite koll på det vi kallar utvecklingspsykologi. Vilket är vad namnet så tydligt säger - hur händelser under uppväxten påverkar ens psykiska välmående. Jag tror de sakerna de vuxna sa till mig kan ha kommit att haft väldigt stor inverkan på hur jag mår över mig själv, även idag.

Jag kan inte vänta tills jag börjar utbilda mig på riktigt. Kurslitteratur och tentor. Att lära mig mer om psykologin som är ett så himla intressant ämne. Jag bryr mig inte så mycket om teorier, jag bryr mig mer om vad vi vet och att diskutera hur det kan vara för olika personer och hur man ska möta det när man jobbar med framförallt barn och ungdomar.

Alltså. Gymnasiet kan ta sig.