Men Norge är ett bra land. Som vet att man inte kan lösa våld genom våld. Det känns fantistiskt att människor förstår det och tänker så, även nu, när så många är arga och ledsna.
söndag 24 juli 2011
"Vi ska visa att svaret på våld är ännu mer demokrati."
Det som har hänt i Norge är så hemskt att jag inte vet vad jag ska skriva. Jag har följt nyhetssändningar och gråtit och legat sömnlös. Jag har många vänner som är aktiva politiskt och någon av dem hade kunnat vara på ön. Jag vill vara glad och tacksam för att det inte var så, men det går bara inte att ens vara glad.
Men Norge är ett bra land. Som vet att man inte kan lösa våld genom våld. Det känns fantistiskt att människor förstår det och tänker så, även nu, när så många är arga och ledsna.
Men Norge är ett bra land. Som vet att man inte kan lösa våld genom våld. Det känns fantistiskt att människor förstår det och tänker så, även nu, när så många är arga och ledsna.
söndag 29 maj 2011
Namn: Lovisa Jernberg
Piercingar: I öronen
Tatueringar: Nej, men vill skaffa!
Längd: 159 cm.
Skostorlek: 38
Hårfärg: blond.
Fräknar: Jaaa!! Fast bara på sommaren.
Motto: öh...
Kär? Nä.
Önskar du att du bodde någon annanstans? I en mysig lägenhet i scottland!
Tycker du att du är attraktiv? Nej.
Vilket schampo använder du? Det vi har hemma! Just nu garnier tror jag...
Vilken parfym använder du? En billig som luktar vanilj!
Vad är du rädd för? Ensamhet, Spindlar, alla insekter, stora hundar som vill hoppa upp på en.
Gillar du att tvätta? Såklart inte.
Gillar du berg- och dalbanor? Jaaa!!!
Senaste…
Filmen du hyrde? En konstig skräckfilm som var så trist och knäpp att jag och Rebecca gav upp.
Filmen du köpte? Öhhh...räknas några avsnitt av dr who? Annars var det Harry Potter and the deathly hallow part 1.
Låten du hörde: Josephine - Barndi carlile
Låten du laddade ner? Laddar inte ner.
Personen du ringde? Frida tror jag allt!
Personen som ringde dig? Mami <3
TV-program du såg? Doctor who
Person du tänkte på? Linda <3
Favorit…Låt: Hm. Idag är det Dark come soon med tegan and sara!
Sak att göra: Äta med vänner!
Sport: Friskis och svettis höhöhöhö
Dryck: Pepsi max, lyxshake, oboy, te.
Kläder: Klänningar och kjolar!
Film: Idag säger jag Walle för den är gullig. Men det varierar.
Bil: Öhhhh.
Serie: Doctor who!!!
Har du någonsin…
Gråtit över en pojke? Gudja!
Gråtit över en flicka? såklart!
Ljugit för någon? a.
Varit i slagsmål? näää.
Blivit arresterad? Nej.
Träffat någon från internet IRL? Jaaa. Många kompisar! Första gången var jag...14.
Antal…
Gånger du varit kär? Hm, vet inte riktigt.
Gånger ditt hjärta brustit? Några.
Hjärtan brustet på grund av dig? Inte så att jag har värsta kollen direkt.
Tjejer du kysst? Några
Personer från grundskolan du fortfarande har kontakt med? Michelle, Rebecca, Hanna, Stina, Linnea. Typ.
Gånger ditt namn varit med i tidningen? Två!
Senaste…
Boken du läste? Hm. En doctor who - bok! -nörd-
Personen du fick e-mail av? Min chef!
Personen du fick brev av? H&m!
Personen du fick sms av? Orkar inte kolla inkorgen!
Gången hela din familj åt middag tillsammans? Har två familjer! Länge sen...
Saken du köpte? Marabous nya med cocos och banan!
måndag 9 maj 2011
Tumblr
Jag har äntligen skaffat tumblr. Gjorde det igår kväll och det är fantastiskt på alla vis. Fina bilder, citat som får en att bli helt jätterörd och snygga människor. Jag har redan hunnit bli beroende av att lägga upp bilder trots att det bara är en som följer mig hittils. Men jag ska se till att det blir någon till i alla fall.
Det här är en av de fina bilderna jag hittade. Hon är verkligen helt fantastiskt snygg! Så ska jag se ut när jag blir stor. Karen Gillan.
Det här är en av de fina bilderna jag hittade. Hon är verkligen helt fantastiskt snygg! Så ska jag se ut när jag blir stor. Karen Gillan.
söndag 8 maj 2011
En novell
Snön knarrar under mina fötter när jag tar de sista stegen mot broräcket. Ena skosnöret och har gått upp och halsduken hänger runt halsen på ett sådant sätt att det inte skyddar mig alls från de kyliga vindarna. Mina kinder är röda av köld och mina läppar helt uttorkade, men det är ingenting som är värt att bry sig om. Om någon vecka kommer isen helt och hållet täcka sjön, och läger av snö kommer lägga sig ovanpå. Folk kommer ta promenader och åka skridskor, någon kanske till och med kommer åka snöskoter och ingen kommer ana vad som gömmer sig i vattnet några meter under dem. Jag kommer aldrig få reda på om de hittar något heller. Kanske de gör det, kanske snön inte hinner lägga sig innan de första människorna sätter sina första fötter på isen och kanske ser man vad som gömmer sig under. Man det är knappast troligt. Jag valde min dag rätt. Enligt väderleksrapporterna kommer det vara tillräckligt många minus för att sjön ska frysa på och då kommer det säkerligen också ännu mer snö. På våren, när folk börjar åka båt, kanske något avslöjas, men förhoppningsvis gör tiden ett bra jobb och ingenting avslöjas. Det återstår att se för alla utom mig. För jag kommer inte vara en del av den världen längre. Jag kommer vara borta, så långt borta att jag inte ens kommer vara medveten om vilken tur jag har för att jag slipper allt det här. Jag klättrar upp på en bänk och sedan ställer jag mig på broräcket. Lycktstolpen jag håller i är frostig men jag får ett bra fäste ändå. Jag tittar ner i de mörka, halvt frysta vattnet.
Jag kommer ihåg en gång när jag var fyra eller fem. Jag och några barn på förskolan jag gick i satt i dockrummet. Det var ett sådant där typiskt dagisrum, med fönster så man kunde se in och ett lås högt upp i ena hörnet på rummet. Plötsligt gick de andra barnen ut från rummet och lämnade mig där. Dörren stängdes bakom dig och jag gjorde en ansats att gå efter dem, men när jag skulle gå ut höll två av dem för dörren medan den tredje sprang och hämtade en stol. Med stolens hjälp låste de dörren. Sedan stod de alla tre vid fönstret och skrattade åt mig. Förödmjukelsen och ensamheten fick mig att börja gråta och det gjorde deras grymhet ännu roligare. Efter att tag kom en i personalen och öppnade. Men jag glömde det aldrig. Tanken på att några fyraåringar ville göra mig illa psykiskt redan då, och visste på vilket sätt de skulle göra, fick mig aldrig att glömma.
Jag minns inte så jättemycket från lågstadiet. Men det var några i klassen över mig som inte tyckte om mig. Sådant glömmer man inte. Speciellt inte när man tänkt på så mycket på vad man gjort för fel och inte kommer på något. När man är snäll mot alla men ingen försöker tillbaka. När rädslan för att tycka om den töntiga, redan som 8-åring, styr över om vänskapen ska överleva. Sådant får en verkligen att tänka. Vad har jag gjort? Och det är värre att inte komma på något. Det betyder att man inte kan ändra på det. Att det är personer man är som är fel och inte handlingarna. Man är fast i att vara en misslyckad för evigt.
Jag minns att de sa att jag hade fula kläder när jag gick i sexan.. Men jag försökte verkligen att klä mig som dem. Jeans och t-shirt varje dag. Det var nog jag som var ful, när de sa att de inte förstod hur jag kunde ha de där jeansen. Det var nog jag som var äcklig och barnslig när de sa åt mig att min tröja var de hemskaste de sett. Den tanken slog mig först när jag redan fått det bekräftat. Tolv år, då tänkte jag inte så mycket på hur jag såg ut, jag hade ingen ångest över att håret alltid låg fel eller att jag kanske var tjock. Det är oftast sådant som kommer senare, och det gjorde det också.
Fjorton år. Den värsta ålder. Den ålder som ändrade allt, som gjorde dagisincidenten på dagis och de fula kläderna till något som verkade som lite småretande. Något jag längtade tillbaka till så mycket att de gjorde ont. Längtade tillbaka till den tiden då jag inte var mobbad. Då jag faktiskt hade vänner vissa dagar. Det började med att jag hade en ful tröja, men sådant var jag så van vid. Sedan tyckte jag fel på gruppdiskussionerna i historien, var konstig vid lunchen för att jag aldrig åt i matsalen. Men jag vågade aldrig gå dit ensam. När man tror att det inte kan bli värre, och förstår att det går att klara av att hantera situationen man tror att man själv hamnat i sprider en sorts lättnad över en och dagarna känns lite lättare. Men det blir värre desto längre det går och till slut blir det värre trots att inget ovanligt har hänt.
Lyktstolpen jag håller i har gjort min hand alldeles röd av kylan och den är så stel att jag är osäker på om det går att släppa taget. Inte en människa har gått förbi mig trots att klockan inte är särskilt mycket och det får mig att bli lugnare. Jag kan ta tid på mig. Ingen går ut på en hög bro i det här vädret ändå. Jag blickar återigen ner i det mörka vattnet. Det ser inte så hemsk ut. Det är lätt, bara jag släpper taget. I jackfickan vibrerar min mobil. Jag öppnar fickan med min lediga hand och tittar på mobildisplayen där det står ”hem”. Någon undrar var jag är. Jag sa att jag bara skulle ta en liten promenad och har varit borta i flera timmar. Jag trycker på den ”lägg på” och lägger ner mobilen i fickan igen. De kommer nog aldrig ge upp, hoppas på att jag finns någonstans där ute. För deras skull hoppas jag att de inte hittar någonting. Så de får tro att jag har rymt, lever att bra liv någonstans långt borta. En tår rinner ner för min iskalla kind när jag tänker på dem. Min lillebror som började skolan i år och som är så glad över alla nya vänner. Mina föräldrar som kanske sitter framför tv:n och tittar om något spännande har hänt. Jag undrar om jag är med där någon gång.. ”Fjortonårig flicka spårlöst försvunnen”. Jag hoppas inte det. Jag vill försvinna tyst och diskret, för annars lägger folk märke till det på ett annat sätt och det vill jag inte att ska hända. Snön fastar i mitt går, och jag börjar tänka på hemma. Mitt rum med de fina, blommiga tapeterna och mitt skrivbordet som alltid är överfullt. Lampan som jag alltid glömmer att släcka och datorn som alltid ligger i den urtvättade soffan som vi en gång i tiden hade i vardagsrummet.. Jag vill dit nu. Jag vill hoppa upp i soffan och ha datorn i knät, gå in på spotify och göra en ny spellista. Jag vill göra en kopp varm choklad och kolla på några avsnitt av någon fin serie. Jag vill inte vara här. Jag vill inte frysa och jag vill inte var ensam längre. Jag börjar sakta vända mig om för att klättra ner på bänken igen. Lättnaden över att jag tagit rätt beslut sköljer över mig och jag ler genom tårarna. Men den långa halsduken har åkt ner ännu längre och när jag ska dra upp den för att .inte halka tappar jag balansen och ramlar baklänges ner i det mörka vattnet…
Jag kommer ihåg en gång när jag var fyra eller fem. Jag och några barn på förskolan jag gick i satt i dockrummet. Det var ett sådant där typiskt dagisrum, med fönster så man kunde se in och ett lås högt upp i ena hörnet på rummet. Plötsligt gick de andra barnen ut från rummet och lämnade mig där. Dörren stängdes bakom dig och jag gjorde en ansats att gå efter dem, men när jag skulle gå ut höll två av dem för dörren medan den tredje sprang och hämtade en stol. Med stolens hjälp låste de dörren. Sedan stod de alla tre vid fönstret och skrattade åt mig. Förödmjukelsen och ensamheten fick mig att börja gråta och det gjorde deras grymhet ännu roligare. Efter att tag kom en i personalen och öppnade. Men jag glömde det aldrig. Tanken på att några fyraåringar ville göra mig illa psykiskt redan då, och visste på vilket sätt de skulle göra, fick mig aldrig att glömma.
Jag minns inte så jättemycket från lågstadiet. Men det var några i klassen över mig som inte tyckte om mig. Sådant glömmer man inte. Speciellt inte när man tänkt på så mycket på vad man gjort för fel och inte kommer på något. När man är snäll mot alla men ingen försöker tillbaka. När rädslan för att tycka om den töntiga, redan som 8-åring, styr över om vänskapen ska överleva. Sådant får en verkligen att tänka. Vad har jag gjort? Och det är värre att inte komma på något. Det betyder att man inte kan ändra på det. Att det är personer man är som är fel och inte handlingarna. Man är fast i att vara en misslyckad för evigt.
Jag minns att de sa att jag hade fula kläder när jag gick i sexan.. Men jag försökte verkligen att klä mig som dem. Jeans och t-shirt varje dag. Det var nog jag som var ful, när de sa att de inte förstod hur jag kunde ha de där jeansen. Det var nog jag som var äcklig och barnslig när de sa åt mig att min tröja var de hemskaste de sett. Den tanken slog mig först när jag redan fått det bekräftat. Tolv år, då tänkte jag inte så mycket på hur jag såg ut, jag hade ingen ångest över att håret alltid låg fel eller att jag kanske var tjock. Det är oftast sådant som kommer senare, och det gjorde det också.
Fjorton år. Den värsta ålder. Den ålder som ändrade allt, som gjorde dagisincidenten på dagis och de fula kläderna till något som verkade som lite småretande. Något jag längtade tillbaka till så mycket att de gjorde ont. Längtade tillbaka till den tiden då jag inte var mobbad. Då jag faktiskt hade vänner vissa dagar. Det började med att jag hade en ful tröja, men sådant var jag så van vid. Sedan tyckte jag fel på gruppdiskussionerna i historien, var konstig vid lunchen för att jag aldrig åt i matsalen. Men jag vågade aldrig gå dit ensam. När man tror att det inte kan bli värre, och förstår att det går att klara av att hantera situationen man tror att man själv hamnat i sprider en sorts lättnad över en och dagarna känns lite lättare. Men det blir värre desto längre det går och till slut blir det värre trots att inget ovanligt har hänt.
Lyktstolpen jag håller i har gjort min hand alldeles röd av kylan och den är så stel att jag är osäker på om det går att släppa taget. Inte en människa har gått förbi mig trots att klockan inte är särskilt mycket och det får mig att bli lugnare. Jag kan ta tid på mig. Ingen går ut på en hög bro i det här vädret ändå. Jag blickar återigen ner i det mörka vattnet. Det ser inte så hemsk ut. Det är lätt, bara jag släpper taget. I jackfickan vibrerar min mobil. Jag öppnar fickan med min lediga hand och tittar på mobildisplayen där det står ”hem”. Någon undrar var jag är. Jag sa att jag bara skulle ta en liten promenad och har varit borta i flera timmar. Jag trycker på den ”lägg på” och lägger ner mobilen i fickan igen. De kommer nog aldrig ge upp, hoppas på att jag finns någonstans där ute. För deras skull hoppas jag att de inte hittar någonting. Så de får tro att jag har rymt, lever att bra liv någonstans långt borta. En tår rinner ner för min iskalla kind när jag tänker på dem. Min lillebror som började skolan i år och som är så glad över alla nya vänner. Mina föräldrar som kanske sitter framför tv:n och tittar om något spännande har hänt. Jag undrar om jag är med där någon gång.. ”Fjortonårig flicka spårlöst försvunnen”. Jag hoppas inte det. Jag vill försvinna tyst och diskret, för annars lägger folk märke till det på ett annat sätt och det vill jag inte att ska hända. Snön fastar i mitt går, och jag börjar tänka på hemma. Mitt rum med de fina, blommiga tapeterna och mitt skrivbordet som alltid är överfullt. Lampan som jag alltid glömmer att släcka och datorn som alltid ligger i den urtvättade soffan som vi en gång i tiden hade i vardagsrummet.. Jag vill dit nu. Jag vill hoppa upp i soffan och ha datorn i knät, gå in på spotify och göra en ny spellista. Jag vill göra en kopp varm choklad och kolla på några avsnitt av någon fin serie. Jag vill inte vara här. Jag vill inte frysa och jag vill inte var ensam längre. Jag börjar sakta vända mig om för att klättra ner på bänken igen. Lättnaden över att jag tagit rätt beslut sköljer över mig och jag ler genom tårarna. Men den långa halsduken har åkt ner ännu längre och när jag ska dra upp den för att .inte halka tappar jag balansen och ramlar baklänges ner i det mörka vattnet…
onsdag 4 maj 2011
Jag vet att det aldrig kommer att hända. Att det alltid kommer finnas människor som tycker om mig. Ändå kan jag inte sluta tänka att alla jag älskar kommer lämna mig. Snart.
Jag kan inte se varför folk tycker att jag är rolig. Själv tycker jag att jag är intensiv och korkad. Jag kan inte se varför folk tycker att jag är omtänksam. Jag bryr mig om alla mina vänner hela tiden men jag vet inte. Känns som om alla andra gör det bättre än mig. Jag kan inte se varför folk säger att jag är smart. Jag kommer aldrig på något coolt att säga enligt mig själv och jag är aldrig stolt över något jag åstadkommit.
Jag är trött på att vara rädd. Trött på att vara ledsen och undra om mina vänner svarar i telefonen nästa gång jag ringer. Jag är rädd för att jag en fredagskväll ska vara jättesugen på att umgås med någon eller ringa någon, men inte ha någon att ringa. Att alla ska inse att jag inte är värd dem.
Nu ska jag sova. I morgon ska jag träffa Frida och träna. Sådant har jag börjat med. Man ska bli piggare av det har jag hört.
Jag kan inte se varför folk tycker att jag är rolig. Själv tycker jag att jag är intensiv och korkad. Jag kan inte se varför folk tycker att jag är omtänksam. Jag bryr mig om alla mina vänner hela tiden men jag vet inte. Känns som om alla andra gör det bättre än mig. Jag kan inte se varför folk säger att jag är smart. Jag kommer aldrig på något coolt att säga enligt mig själv och jag är aldrig stolt över något jag åstadkommit.
Jag är trött på att vara rädd. Trött på att vara ledsen och undra om mina vänner svarar i telefonen nästa gång jag ringer. Jag är rädd för att jag en fredagskväll ska vara jättesugen på att umgås med någon eller ringa någon, men inte ha någon att ringa. Att alla ska inse att jag inte är värd dem.
Nu ska jag sova. I morgon ska jag träffa Frida och träna. Sådant har jag börjat med. Man ska bli piggare av det har jag hört.
måndag 18 april 2011
Jag har alltid haft lätt för att börja gråta men svårt för att sluta och jag vill bara lära mig hurhurhur jag ska göra. Mina ögon är röda och min torra och känsliga hy röd och svidande av de salta tårarna. Jag kollar på mobilklockan. 04:46, en sådan där tid då de flesta har somnat och de andra inte hunnit vakna. Den sämsta tiden på dygnet att känna såhär men ändå gör jag det det gör så ont. Jag kollar facebook även fast jag inte borde för det finns alltid saker där som får en att må sämre och när jag ser statusarna och bilderna bryter jag ihop. Jag går fram till spegeln och mitt ansikte är trött och torrt och ful så jag gråter lite för det också. För vem kan tycka om en ful och äcklig tjej som Lovisa Jernberg? Ingen. Det är alldeles för lätt att såra mig och det enda jag gör är att lite på människor och tro på folk jag inte borde tro på. Jag trodde på mig själv och nu får jag straffet. Tro aldrig på dig själv igen. Aldrigaldrigaldrig.
Jag kollar på samma bilder igen. Varför plågar jag mig själv så? Men jag vet varför men ingen annan förstår nog så det finns ingen jag kan berätta för. Hur ska man kunna sluta skämmas inför andra när man skäms inför sig själv? Varför anförtro sig till sina vänner när man vet att man inte förtjänar deras stöd? Allt är bara skitskitskit och jag sätter mig i min urtvättade soffa och kramar min förvirrade katt. Hon hoppar snabbt ner på golvet då tårarna träffar hennes nytvättade päls och jag kan inte hålla mig längre utan skriker. Jag är ensam hemma och ingen hör men det gör så ont att jag önskar att någon hörde. Att en vän på andra sidan stan hörde och kom hit så jag hade en varm och tröstande famn att gråta i. Men jag har bara mig själv. När vet jag inte men jag måste ha somnat för plötsligt är det morgon och jag vaknar av ett sms. Det gör ont igen när jag ser vem det är ifrån och tårarna vill aldrig sluta rinna.
Det gör ont men jag vet att mina vänner är på väg och jag går ner till affären och köper ekologisk mjölk, päroncider och glass. Jag sitter vid köksbordet, kollar klockan varannan sekund. Om en timme är de här. Om 59 minuter är de här. Tillslut ringer de och jag springer ner till tunnelbanan och kramar dem på det där sättet man bara kramar människor man tycker så himlans mycket om. När vi är hemma igen har jag en famn att gråta i. Lindas.
Jag kollar på samma bilder igen. Varför plågar jag mig själv så? Men jag vet varför men ingen annan förstår nog så det finns ingen jag kan berätta för. Hur ska man kunna sluta skämmas inför andra när man skäms inför sig själv? Varför anförtro sig till sina vänner när man vet att man inte förtjänar deras stöd? Allt är bara skitskitskit och jag sätter mig i min urtvättade soffa och kramar min förvirrade katt. Hon hoppar snabbt ner på golvet då tårarna träffar hennes nytvättade päls och jag kan inte hålla mig längre utan skriker. Jag är ensam hemma och ingen hör men det gör så ont att jag önskar att någon hörde. Att en vän på andra sidan stan hörde och kom hit så jag hade en varm och tröstande famn att gråta i. Men jag har bara mig själv. När vet jag inte men jag måste ha somnat för plötsligt är det morgon och jag vaknar av ett sms. Det gör ont igen när jag ser vem det är ifrån och tårarna vill aldrig sluta rinna.
Det gör ont men jag vet att mina vänner är på väg och jag går ner till affären och köper ekologisk mjölk, päroncider och glass. Jag sitter vid köksbordet, kollar klockan varannan sekund. Om en timme är de här. Om 59 minuter är de här. Tillslut ringer de och jag springer ner till tunnelbanan och kramar dem på det där sättet man bara kramar människor man tycker så himlans mycket om. När vi är hemma igen har jag en famn att gråta i. Lindas.
fredag 15 april 2011
Snodde listan från Emmas blogg. Tyckte det kunde vara lite kul faktiskt. Kanske för att den här bloggen har blivit dåligt redan nu.
Mat: Pasta med pesto och soltorkad tomat för att det är enkelt, gott och salt majssoppa för det är sött, god konstistens och går snabbt att göra, kikärtsgryta för att pappa och cecilias är godast ever med skitmycket smör och någon konstigt men sjukt god krydda, chili cheese för att det är så där fett och gott och åhhhh ge mig. Och massa annat. Typ glass. För att det svalkar och tröstar bra.
Dryck: Cola, för det lindrar sötsug och är så himlans gott till allt. Oboy, för att oboy är oboy.
Stad: Stockholm! För att det är världens bästa sommar/vårstad och för att det alltid finns fina parker, affärer och kaféer att besöka.
Artist: Simon&Garfunkel. För att deras låtar är så sjukt bra med fina texter och mysig musik!
Låt: The sound of silence - Simon&garfunkel, Hey Jude -The beatles och Imagine - John Lennon
Klädesplagg: Kjolar och klänningar! Bekvämt, snyggt och det blir aldrig enformigt för mig!
Skor: Mina vita pums är nog finast i världen. Och Rebecca har ett par kängor som man dör lite av för de är så himla fina. Alltså åh. De två skorna kan styra världen om de vill.
Stilikon: Mig själv! Jag vet att det låter töntigt men jag lägger aldrig märke till personer som alltid har perfekta outfits. Eller inte kändisar eller något. Jag klär mig i det jag tycker är fint och ibland har det blivit dåligt, ibland bra.
Bok: Harry Potter. För karaktärrna, budskapen, förklaringarna, stämningen och för all nostalgi.
Tv-serie: Doctor who! För att jag älskar sci-fi och jag älskar när man lyckas mixa humor och spänning. Dessutom är en del avsnitt sjukt smarta. Och britter är ju. <3
Film: The life of David Gale för att den är hemsk och har ett bra budskap. Eternal Sunshine of the Spotless Mind för att den är smart, bra karaktärer och fantistisk på något vis! Star wars, för att de är star wars och liksom. De är star wars. Och slutligen Walle för att den fimlen är så himla gullig och fin och åhhh man blir helt rörd och skrattar så himla mycket.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)